Tankar när vi gick till lokala Pizzan och åt middag.

Jag satt vid fönstret och såg ut mot där en gång i tiden det låg ett värdshus. Ett vackert gammalt hus i tre våningar med en fantastisk trädgård.
Det var dans och dukade bord med vita dukar på övervåningen, middagar på mellanplanet och en bodega i källaren, Vilket ställe…som senare fick stå till tjänst för äldreboende då värdshuset revs. Vilken sorg för anrika Aspnäs Värdshus.

1993 jobbade jag där och ägarna Kalle och Barbro två unga driftiga personer anställde unga mig i köket och jag fick en fin kontakt med parets lilla dotter Yvonne som varje dag och kväll tillbringade sin tid på värdshuset, jag minns även att jag sydde en klänning till flickan, allt det här berättade jag för Love under middagen.

När jag kom hem fick jag för mig att söka efter de här personerna på FB, kanske kan jag hitta dem igen efter mer än 20 år tillbaka. Kalle hade tyvärr lämnat jordelivet för många år sedan och det visste jag redan om men Barbro och Yvonne…..

Hittade Yvonne den lilla flickan som var så fin och lite sorgsen och idag är 30 år en vuxen kvinna. Jag skrev till henne på FB och fick omedelbart svar att hon minns mig väldigt väl och att hon tänkt på mig i alla år och hon skrev minns du att du sydde en klänning till mig, jo det minns jag ju eftersom jag tidigare på kvällen berättat detta för Love.

Nu kommer det otroliga, hon har kvar klänningen och att den betytt jätte mycket för henne och nu fick jag en bild på den fina klänning som jag sytt 1993.

Jag vet inte vad jag ska säga men nog kom det några tårar på min kind.

Rotade fram dagböckerna och hittade det här

Fina lilla Yvonne som för 10 år sedan förlorade sin mamma i Cancer.
Som hon skrev till mig, Kalle är borta, Mamma är borta och Aspnäs är borta men klänningen och minnerna finns kvar.

Underbart men sorgligt.